Livet kan ta en vändning...
...åt ett håll man kanske inte riktigt var beredd på. Läste just ett mail från en person som har hittat hit till min blogg och kände att jag bara blev tvungen att skriva ett inlägg.
Detta skrev jag 2009-01-27
Längtan efter ett barn....
....har samlat mig en stund inför detta inlägg, men nu är jag redo att skriva av mig en stund.
Nästa vecka går vi in i vårt fjärde år med bebis-verkstad, åren går.... Till en början kändes det inte så farligt att säga att " vi har försökt i några år" , men nu känns tiden väldigt lång och samtidigt känns det som att vi har fastnat i tiden, oj nu blev det rörigt. Det känns som att vårat liv är i "pausläge", runt om oss händer det saker, våra vänner gifter sig, får barn(barnen hinner bli flera år), köper hus, m.m, men vi är kvar....fast....tiden står still, fast åren går......
De tre åren som ligger bakom är fyllda med otaliga mängder hormontabletter, blodprover, utredning, grav-tester med en massa minus på, långa blödningar, inget blod alls, smärta, sorg, längtan, längtan, längtan........
Ett barn......en bebis......bebben.....kotten.......trollet.......
Att känna sig otillräcklig och värdelös inför min man är nog det värsta, det är MIG det är fel på, jag vet att jag inte ska tänka så, jag vet att det inte är mitt fel att jag har PCO.....men ändå....
Jag har PCO, jag ska sluta röka, gå ner i vikt, motioner mera, äta rätt, vara glad osv osv, va duktig, va glad, förbättra dina chanser till att kunna bli gravid!!
Hur kan det då komma sig att rejält överviktiga personer som kedjeröker, eller dricker vin till frukost kan få 70 ungar???
Jag kan känna mig så arg, frustrerad och galen ibland!!!! Denna orättvisa!!! Varför!!! Varföööör!!!
Åter till min man som är den underbaraste, han kommer att bli en sån bra pappa. Vilken resa han har gjort min kära, i början vågade han inte prata om barn eller tänka sig att bli förälder, men nu.....jag kan se på honom att längtan har kommit och jag önskar inget hellre än att få bära hans barn!
Vilken resa VI har gjort tillsammans, älsklingen och jag.... Vårat förhållande har vuxit och vi har stöttat varandra till tusen. Vi har fått en ny förståelse för varandra och lärt oss att kommunicera bättre. " Mattias, jag är kär i dig!!! =))))"
På måndag är det operation som gäller, ett litet ingrepp i livmodern som tar 30 minuter. Efter det ska förhoppningsvis alla hinder vara röjda. I början på mars kommer vi att ta kontakt med IVF-kliniken igen för att påbörja bebisproduktion med så mycket hjälp som vi bara kan få. Min magkänsla säger att det kommer att gå bra, det känns som att det är våran tur nu....
Längtan efter dig är oändlig, få känna din doft, se hur du sprätter med fingrar o tår....
Få bli din mamma.....
Byta dina blöjor, koka din välling....., jag vet redan nu att du är det vackraste som finns.=))
Få bli din mamma....
Längtan efter att 1 + 1 ska bli 3!
Och nu 2011-05-05 så kan jag ju lugnt konstatera att 1+1 är lika med 3, hihi! =))
Livet så här dryga 2 år senare ser väldigt anorlunda ut, men oj vilken lycka! Var tacksam!
Nästa vecka går vi in i vårt fjärde år med bebis-verkstad, åren går.... Till en början kändes det inte så farligt att säga att " vi har försökt i några år" , men nu känns tiden väldigt lång och samtidigt känns det som att vi har fastnat i tiden, oj nu blev det rörigt. Det känns som att vårat liv är i "pausläge", runt om oss händer det saker, våra vänner gifter sig, får barn(barnen hinner bli flera år), köper hus, m.m, men vi är kvar....fast....tiden står still, fast åren går......
De tre åren som ligger bakom är fyllda med otaliga mängder hormontabletter, blodprover, utredning, grav-tester med en massa minus på, långa blödningar, inget blod alls, smärta, sorg, längtan, längtan, längtan........
Ett barn......en bebis......bebben.....kotten.......trollet.......
Att känna sig otillräcklig och värdelös inför min man är nog det värsta, det är MIG det är fel på, jag vet att jag inte ska tänka så, jag vet att det inte är mitt fel att jag har PCO.....men ändå....
Jag har PCO, jag ska sluta röka, gå ner i vikt, motioner mera, äta rätt, vara glad osv osv, va duktig, va glad, förbättra dina chanser till att kunna bli gravid!!
Hur kan det då komma sig att rejält överviktiga personer som kedjeröker, eller dricker vin till frukost kan få 70 ungar???
Jag kan känna mig så arg, frustrerad och galen ibland!!!! Denna orättvisa!!! Varför!!! Varföööör!!!
Åter till min man som är den underbaraste, han kommer att bli en sån bra pappa. Vilken resa han har gjort min kära, i början vågade han inte prata om barn eller tänka sig att bli förälder, men nu.....jag kan se på honom att längtan har kommit och jag önskar inget hellre än att få bära hans barn!
Vilken resa VI har gjort tillsammans, älsklingen och jag.... Vårat förhållande har vuxit och vi har stöttat varandra till tusen. Vi har fått en ny förståelse för varandra och lärt oss att kommunicera bättre. " Mattias, jag är kär i dig!!! =))))"
På måndag är det operation som gäller, ett litet ingrepp i livmodern som tar 30 minuter. Efter det ska förhoppningsvis alla hinder vara röjda. I början på mars kommer vi att ta kontakt med IVF-kliniken igen för att påbörja bebisproduktion med så mycket hjälp som vi bara kan få. Min magkänsla säger att det kommer att gå bra, det känns som att det är våran tur nu....
Längtan efter dig är oändlig, få känna din doft, se hur du sprätter med fingrar o tår....
Få bli din mamma.....
Byta dina blöjor, koka din välling....., jag vet redan nu att du är det vackraste som finns.=))
Få bli din mamma....
Längtan efter att 1 + 1 ska bli 3!
Och nu 2011-05-05 så kan jag ju lugnt konstatera att 1+1 är lika med 3, hihi! =))
Livet så här dryga 2 år senare ser väldigt anorlunda ut, men oj vilken lycka! Var tacksam!
Kommentarer
Trackback